Början av september och vardagen är tillbaka med skolstart, gympapåsar och matlådor. På åkrarna går tröskorna för fullt. Det ser på sina håll bra ut och på andra mindre bra. Som det är när man är bonde och jobbet handlar om 50 procent yrkesskicklighet och 50 procent väder. Lite rysk roulett. Varje gång.
Och så valet. Knappt två veckor kvar innan Sverige ska säga sitt om hur vi vill att framtiden ska se ut. Välfärd, trygghet och så lite om maten. Mer beredskap. Mer svensk mat. Konkurrenskraftiga företag. Svensk livsmedelsproduktion ska öka.
På det stora hela ser det kanske helt okej ut. Konsumenten är lite mer positiv till framtiden och vill gärna välja svensk mat och svenskt kött, det sitter nästan i vårt DNA. Bonden vill producera och politiken vill att produktionen ska öka.
Allt borde väl vara frid och fröjd med den uppställningen?
När marknaden löser problemet
Nja. Vi som jobbar med det svenska köttet har ändå lite utmaningar. Efter ett par år med minskad svensk produktion, torka, krig, inflation, ja ni vet, samtidigt som efterfrågan var stark, började det märkas. Under våren räckte det svenska nötköttet inte riktigt till. Och marknaden?
Ja, den gjorde det marknaden är bäst på. Den löste problemet.
När det svenska köttet lyste med sin frånvaro erbjöd sig importköttet snällt att fylla tomrummen i kyldisken, färdigrätterna, kebaben och på restaurangen.
Och plötsligt fick det svenska köttet, med våra fina svenska mervärden, sällskap av kött producerat på andra villkor och till andra priser. Billigare? Absolut. Men den ganska stensäkra alliansen mellan politikens ambitioner, bondens produktion och konsumentens vilja att välja svenskt visade sig ha en smärtgräns.
Ett svenskklingande namn där. En liten klisterlapp om att nötköttsbristen ”tyvärr” gjort att det svenska ersatts med EU-råvara där.
Och det svenska köttet? Ja. Nu läggs det på hög.
Det ironiska är att vi i Sverige fortfarande behöver producera mer nötkött. I realiteten har vi för lite, samtidigt som prisskillnaden gör det svårare att sälja det svenska kött vi faktiskt producerar.
Men bristen har framför allt lärt oss en viktig sak:
Vi slutade inte äta kött när det svenska tröt.
Vi importerade mer.
Vem ska bära mervärdena?
Väldigt mycket ansvar har under lång tid lagts hos konsumenten. Länge har vi förlitat oss på att man ska välja djurskydd, miljöambitioner, vår extremt låga antibiotikaanvändning och dessutom, med matkassen som verktyg, bidra till att det finns svensk mat kvar när världen skakar.
Men mervärdena är inte konsumentens påfund. De är resultatet av ambitioner som vi byggt upp under lång tid. Ändå är det konsumenten som möter kostnaden i kyldisken.
Vi från branschen ska självklart fortsätta göra värdet tydligt. Men man kan inte kommunicera sig ur en prisskillnad på 30 procent. Och bonden kan inte effektivisera bort summan av alla ambitioner som lagts på produktionen.
Att lägga så mycket av ekvationen i konsumentens matkasse är ett rätt högt risktagande när billigare alternativ plötsligt blåser in från resten av världen.
Allt ska upp. Ändå ökar importen.
Och så tillbaka till politiken.
Sverige säger att livsmedelsproduktionen ska öka. EU har i sommar presenterat en särskild strategi för animalieproduktionen eftersom sektorn är viktig för Europas framtida försörjning. Kanon. Beredskapen ska upp. Konkurrenskraften ska upp. Produktionen ska upp. Allt ska upp.
Ändå ökar importen. Och där hade man ju kunnat börja reda.
I stället kastar kommuner som Stockholm, Göteborg och Malmö in några nya kort i leken och säger att vegetariskt ska vara norm eller förstahandsval i kommunens måltider. För klimatet. För hälsan.
Och nej, det är inte bönorna eller viljan att ta ansvar för klimat eller hälsa som är bekymret. Det är den märkligt seglivade tron på att svåra problem går att lösa med enkla svar.
Problemet med initiativ som dessa är att kommunerna inte handlar mat i ett parallellt universum. De handlar på samma marknad som alla andra, och offentliga måltider är också efterfrågan på den produktion vi säger att vi vill behålla och öka. Det vill säga den mat vi faktiskt har förutsättningar att producera här. Vegetabilier och kött.
Två politiska mål i samma land mot samma konsumenter och samma producenter men som drar åt två olika håll.
Framtidsscenarier
Men vi har fler som vill kasta in sina kort i leken.
SLU kom i sommar med sina framtidsscenarier som ska användas som utbildningsmaterial för högstadie- och gymnasieelever och lärarstudenter. Så när man med den akademiska tyngden tar sig an Framtidens kött blir man ju lite nyfiken.
Klimat, biologisk mångfald, djurvälfärd och hälsa? Viktiga frågor.
Men sedan verkar SLUs framtid befinna sig, om inte i ett parallellet universum så i alla fall under en ostkupa.
Beredskap, importberoende, konkurrenskraft, lönsamhet och frågan om hur, var och av vem maten faktiskt ska produceras finns inte riktigt med.
Inte heller matsystemet runt omkring. Det där besvärliga systemet som med en pandemi, ett krig eller en handelskonflikt kan kasta omkull ganska många välformulerade framtidsscenarier på betydligt kortare tid än en mandatperiod.
När ambitionen är att utbilda nästa generation i framtidens mat blir ostkupan dessvärre en rätt liten värld.
Och nu då?
Man kan bli lite matt av att vi gång på gång sätter enskilda mål och analyserar enskilda delar samtidigt som världen envisas med att bete sig som ull på en karda. Drar man i ena änden följer resten efter.
Så här står vi i början av september 2026.
Bonden får in skörden och funderar på nästa investering eller kanske låta bli, riskerna är för stora. Konsumenten får vardagen att gå ihop och ser två olika prislappar i kyldisken. Politiken går till val på beredskap, konkurrenskraft och mer svensk mat.
Och vi på Svenskt Kött fortsätter att göra värdet i den svenska produktionen tydlig. Vi behöver fortsatt bli bättre på att för fler, väldigt många fler, visa hur den här marknaden faktiskt fungerar, varför mål krockar och vad som krävs för att svensk produktion ska kunna växa.
Inte genom att tro att vi kan lösa allt med en quickfix och kasta ut djuren. Inte heller genom att backa från djurskydd, låg antibiotikaanvändning eller de andra värden vi ägnat decennier åt att bygga upp. Och inte genom att lägga ännu mer ansvar i konsumentens matkasse.
Utan genom att få ihop ekvationen bättre.
Produktion. Efterfrågan. Konkurrenskraft. Beredskap. Hållbarhet. Näring.
Samma marknad. Samma planet. Samma matsystem.
Det är där jobbet framåt ligger. Inte i nästa mål eller nästa modell, utan i att förstå vad som händer med resten när vi drar i en tråd.
För medan vi fortsätter tävla i mål, modeller och analyser av matsystemet fortsätter marknaden att lösa ekvationen åt oss.
Med import. En rätt märklig väg till mer svensk mat.
