Mark och resurser för djuruppfödning
Alla länder i världen har olika förutsättningar för olika typer av jordbruk. När trycket på världens resurser ökar behöver köttproduktionen ske där den är hållbar. I Sverige har vi gott om betesmark, bra förutsättningar för foderproduktion och mycket vatten – helt enkelt väldigt goda förhållanden för djurhållning.
Genom att bruka och vårda naturen kan vi se till att den ger mer och mer för varje generation, istället för att utarma den.
Men hur resurssmart är det egentligen att grödorna tar omvägen genom djuret för att sedan ge oss kött? Kan vi inte bara odla en massa bönor, linser och spannmål på all åkermark och skippa djuren? Att djurhållning och köttproduktion kräver större landarealer jämfört med att producera grödor är förhållandevis sant. Men jordbruk är ett kretslopp där djuren, insekter och grödorna är beroende av varandra.
Hur mycket mark går det åt för att producera kött i Sverige?
Nästan 70 procent av markytan i Sverige består av skog medan det bara finns strax över 2,5 miljoner hektar åkermark i Sverige, vilket motsvarar ungefär 7 procent av den totala landarealen. Betesmark är sådan mark som inte kan plöjas och som istället används för betande djur. Av den totala landarealen är endast 1,2 procent betesmark, vilket motsvarar 450 000 hektar.
Åkermark är sådan mark som kan brukas och används till växtodling av exempelvis spannmål, raps eller bönor. I Sverige används 70 procent av åkerytan till att odla foder till våra djur. Det kan låta som höga siffror. Men då måste man komma ihåg att en stor del av åkerarealen i Sverige inte har beskaffenheten att odla annat än grödor till foder. Odlingen av vall – alltså gräs – som blir bete och vinterfoder till djuren är också viktigt för att odlingen av spannmål och andra grödor ska fungera i växtföljden. Vall och grönfoderväxter odlades på 38 procent av jordbruksmarken i Sverige år 2020.
Det är skillnad på kvalitén på det spannmål som går till djur och den som går till humankonsumtion. Vi människor ställer nämligen andra krav på den spannmål vi använder till exempelvis bröd eller flingor, jämfört med den spannmål som går till djuren. Om skörden slår fel på grund av för mycket regn, torka, skadeangrepp kan alltså spannmålsproduktion gå till djurfoder istället.
Mark och resurser för djuruppfödning i Sverige
Det finns stora regionala skillnader i Sverige – från norr till söder. I Skåne är exempelvis 46 procent av landytan åkermark och i Norrbotten endast 0,4 procent av arealen. Därför går det inte att producera växtbaserad mat överallt i Sverige. I skogsrika regioner och i Norrlands inland är bördigheten begränsad. Här är förutsättningarna för betesdjur och vallodling däremot väldigt goda.
Vad djuren äter för foder har betydelse
Det mesta djuren äter kommer från gräs och grödor i närområdet. Kor och grisar äter också spannmål med bristande kvalitet (för att gå till humankonsumtion), restprodukter från livsmedelstillverkning och tar på så vis tillvara på matsvinn. För att minska transporter och utsläpp globalt är det viktigt att djuren får foder som produceras i Sverige.
Växtodling och djuren behöver varandra
Även där bördigheten på åkermarken är god går det inte att odla spannmål, oljeväxter eller baljväxter varje år. Inom växtodling låter man därför marken vila vissa år genom att odla vall (gräs eller gräs blandat med proteingrödor som klöver eller ärtväxter). Det ger marken värdefull återhämtning, mullhalten och bördigheten ökar och det är också ett sätt att minska trycket från skadegörare och svampsjukdomar så att mindre bekämpningsmedel behöver användas när det är dags att sätta igång med växtodlingen igen.
Vallen som odlats under markvilan blir sedan foder till djuren. Vallodling och proteingrödor bättrar på jordens bördighet samtidigt som foder produceras till djuren. Djuren i sin tur producerar gödsel som förser marken med näring för att växtodlingen ska kunna fortsätta.
