Kossor, kryssrutor och konsten att tappa helheten
Det är något särskilt med juni i Sverige. Allt ska avslutas och börja samtidigt. Studenter springer ut. Klassrum töms. Rapporter ska skickas. Mejlen ska betas av. Sommaren börjar. Någon ska hitta en studentpresent, någon annan ska köpa jordgubbar och ganska många står framför kyldisken och undrar vad som egentligen ska läggas på grillen.
På gårdarna är känslan ungefär densamma. Fast med ett större väderfokus och mindre möjlighet att skjuta upp saker till augusti. Grödor ska bedömas efter en kall vinter och frostiga vårveckor. Stängsel ska ses över. Djur ska ut på bete. Vall ska skördas. Kommer regnet? Kommer det inte? Finns det foder till vintern? Håller kalkylen?
Sommaren ser lättsam ut på håll, men verkligheten på gården innehåller ofta avslut, upptakt och skarpt läge på samma gång. Och mitt i allt detta tänds grillarna. Det är då den svenska sommaren blir mer än en stämningsbild. Den blir en ganska konkret påminnelse om hur mycket som måste fungera för att maten ska finnas där när vi vill ha den.
Kryssa här för verkligheten
Samtidigt pågår en annan sorts sommarstädning. Mål ska prickas av. Klimatplaner ska följas. Kommuner och regioner vill göra rätt i maten, klimatet och framtiden.
Senaste exemplet är Göteborgs Stad, som gjort vegetarisk mat till standardval när externa konferenser bokas. Kött och fisk får väljas till särskilt. Kryssa här för kött. Kryssa här för fisk. Kryssa här för en lite besvärligare verklighet. Den sista rutan verkar ha fallit bort.
För det här handlar inte om att alla alltid måste äta kött. Den trötta kött-mot-grönt-karusellen kan vi lämna på tivolit. Det här handlar om något större: hur vi styr, vad vi räknar på och om vi faktiskt förstår oss på den livsmedelsproduktion många säger att vi vill ha.
Det är lätt att göra mat till en tabell. Svårare att förstå systemet bakom. En klimatkolumn. En kostrådsrad. En inköpsruta. En snygg styrsignal. Och plötsligt har någon gjort en måltid mindre komplex genom att ta bort verkligheten ur den.
En liten jolle på stora hav
Vi lever inte i ett vakuum. Diesel, energi, transporter, räntor, krig, väder och handel hänger ihop. Vi sitter alla i samma lilla jolle på det stora havet som kallas globalisering. Det är fullt tillräckligt att hantera vågorna som kommer utifrån. Att dessutom skapa motvind själva känns onödigt ambitiöst.
Alla säger sig vilja ungefär samma sak: klimatnytta, beredskap, bra mat i skolan, levande landsbygd och starkare svensk livsmedelsproduktion.
Ändå är det ofta där vi hamnar. Ett klimatmål i en lokal upphandling. Ett kostråd som vandrar från individens tallrik till skolans matsedel, vidare in i inköpssystemet och till slut ut i hela livsmedelskedjan. Kommunen vill få guldstjärna i klimatbantning. Bonden vill att djuren ska ha mat även i vinter. Föräldrar undrar varför köttet försvinner ur kostråden samtidigt som barnen äter proteinbars och dricker energidryck.
Alla säger sig vilja ungefär samma sak: klimatnytta, beredskap, bra mat i skolan, levande landsbygd och starkare svensk livsmedelsproduktion. Men tillsammans blir styrningen ibland imponerande kontraproduktiv. Vem behöver storm när man kan skapa lite motvind själv?
Färre stuprör, mer sammanhang
Vi behöver inte fler stuprör. Vi behöver mer sammanhang. Vi kan inte styra det globala havet. Men vi kan påverka hur vår egen del av maskineriet håller ihop. Hur vi använder det vi har nära: markerna, grödorna, djuren, betena, kunskapen, företagen och människorna. Det gör oss inte oberoende av världen. Men det gör oss mindre sköra.
Och beredskap byggs inte när krisen redan står i farstun och någon börjar leta efter den i en pärm. Den byggs i vardagen. I inköpen. I upphandlingarna. I köken. På gårdarna. I slakterierna. I charken. I handeln. På restaurangerna. I alla de beslut som var för sig kan verka små, men tillsammans avgör om kedjan håller. Det gäller politiken. Det gäller kommuner och regioner. Det gäller butiker och restauranger. Och det gäller också oss som bransch.
Vi kan inte svara på varje ny kris med en ny slogan, ett nytt budskap och ännu en liten flik i kommunikationsplanen. Vi behöver göra det svenska köttet tydligt, relevant och värt att välja. Men vi behöver också vara ärliga med vad som krävs för att det ska finnas kvar. Lönsamma gårdar. Fungerande slakterier. Förädling och yrkeskunskap i Sverige. Restauranger och offentliga kök som frågar efter ursprung. Konsumenter som förstår vad de väljer. En marknad där svenska mervärden faktiskt får bära sitt värde. Det är inte lika tjusigt som en ny strategi, men det är betydligt mer användbart när det blåser.
Innan grillen tänds
Nu går vi mot midsommar, färskpotatis, jordgubbar och grillar som tänds. En kort svensk säsong där mycket av det vi pratar om faktiskt finns rakt framför oss. Mat på bordet. Djur på bete. Människor som arbetar. Marker som brukas. Företag som behöver lönsamhet. En kedja som behöver hålla. Det är där vi behöver börja. Med det vi har. Med det vi kan påverka. Med att göra svensk matproduktion starkare, mindre skör och mer självklar i helheten.
Inte med nästa kryssruta. Inte med nästa förenkling. Inte med nästa himla smarta styrsignal. För annars står vi snart där med välformulerade mål, prydliga formulär och en mycket genomtänkt lunchbeställning. Men utan att ha löst särskilt mycket alls.
