Nya kostråden är här
Nu är de här – de nya kostråden! Och sällan har väl engagemanget kring en myndighetsrapport nått sådana känslostormar som när Livsmedelsverket ber oss att äta… tja, mindre kött. Mer fullkorn? Absolut. Mer grönsaker? Inga problem. Dra ner på smågodis? Nja. Men KÖTT? Där går gränsen.
För vad är det egentligen som gör att just kött triggar i gång folk till den milda grad att det bränns av spaltmeter efter spaltmeter – från krönikor till krigsrubriker på sociala medier? Är det en primitiv reaktion från en högerfalang, som vissa säger? Eller är det köttindustrins mörka insatsstyrkor som ryckt ut? Eller… är det faktiskt lite mer komplicerat än så?
Fullkorn, grönt och frukt – inga invändningar där
Att äta mer fullkorn, baljväxter och grönt – toppen! Det här har vi hört förr, och det är också välförankrat i både forskning och sunt förnuft. De flesta håller med. Här applåderar vi Livsmedelsverket.
Men när det gäller godis och snacks? Här börjar Livsmedelsverket mumla. Inga skarpa gränser här inte. Trots att sockerstinna snacks är en av de största orsakerna till övervikt och för tidig död. Ska vi verkligen få i oss kalorier från småkakor och bubbelgum bara för att vi ”vill unna oss”? Vore det inte mer rimligt med ett ”max 350 gram godis och snacks i veckan”? Eller blev det för känsligt?
Ät gärna kött – men inte för mycket
En glad nyhet: Livsmedelsverket lyfter äntligen vikten av att välja svenskproducerad mat! Det tog ett par decennier, men nu är det tydligt. Svenskt är bra – ur ett hållbarhets-, djuromsorgs- och beredskapsperspektiv. Väl rutet!
Och så till det som får hela internet att brinna; köttet. ”Ät gärna kött”, säger Livsmedelsverket – men max 350 gram tillagat rött kött i veckan, inklusive chark. Från tidigare 500 gram.
Varför just 350 gram? Varför inte 372? Eller 418?
Men vänta lite nu… varför just 350 gram? Varför inte 372? Eller 418? Det verkar inte finnas något exakt svar och Livsmedelsverket kan ännu inte redogöra för hur man landade på denna nivå. Det enda vi vet är att denna nivå inte täcker järnbehovet hos kvinnor och flickor. Lösningen? Ät massor med broccoli. Och drick apelsinjuice. Eller, ja – hoppas på screening. För det är faktiskt det som Livsmedelsverket föreslår. Screening för att följa utvecklingen av ett redan utbrett samhällsproblem som med all sannolikhet försämras.
Det skaver – och det med rätta
Och här någonstans börjar det skava. För när samma råd som föreslår 40% minskad köttkonsumtion samtidigt konstaterar att kvinnor får svårt att få i sig tillräckligt med järn – ja, då undrar man ju: är det här verkligen genomtänkt? Speciellt när var tredje kvinna redan har järnbrist. Och 7 av 10 vegetarianer får i sig för lite järn. Vilken lösning ser Livsmedelsverket för dem som redan idag inte förmår få i sig en skottkärra med broccoli eller en hink med spenat?
Kött är ett näringsrikt och bra livsmedel
Missförstå nu inte detta. Det handlar inte om att fler ska äta mer kött. Men vi behöver konstatera att kött är ett näringsrikt, bra livsmedel. För oss som kämpar med järnbrist kan köttet göra hela skillnaden mellan att fungera som människa eller inte.
När myndigheten själv skriver att deras nya rekommendation inte räcker för kvinnor och flickor – och samtidigt föreslår screening för att hålla koll på vår järnnivå – då blir det märkligt. Varför den exakta gränsen? Och vad händer med alla som inte får ihop det?
Det är inte köttet som är problemet – det är helheten.
Det är inte köttet som är problemet. Det är helheten. Det är smågodiset, läsken, de där sorgliga vardagarna då man äter fyra rostmackor och säger att man ”inte hunnit”. Men där finns ingen maxgräns. Inga rekommenderade intagsgränser. Där är det tyst.
Det här är svårt. Mat är känslor. Mat är politik. Mat är klimat, ekonomi och kultur. Men när vi gör kött till syndabock i ett landskap där sötade flingor får passera obemärkta, då är det något som skaver. Och då tappar man framför allt förtroende för avsändaren som i det här fallet är Livsmedelsverket.
Så kanske handlar inte motståndet mot köttrekommendationen om att vi alla är lata, okunniga bakåtsträvare som vägrar lyssna. Kanske är det inte protest – utan sunt ifrågasättande? Kanske handlar det om att vi märker när något inte riktigt hänger ihop. Och kanske blir det särskilt tungt när vi som ställer de kritiska frågorna också ska misstänkliggöras.
Riktigt bra kostråd ska tåla att ifrågasättas
Vi behöver kloka kostråd. Men vi behöver också råd som folk faktiskt förstår, tror på – och kan följa. För riktigt bra kostråd ska tåla att ifrågasättas så att vi alla som ska leva upp dem också kan känna att de håller. Och vi behöver råd som på riktigt orkar vara faktabaserade och vetenskapliga. Inte bara i teorin utan också i praktiken. Där är vi inte riktigt än.
Tack å hej leverpastej
