En normalstor familj i Sverige handlar ungefär samma varor under ett helt år. Det blir cirka femtio återkommande produkter på ren rutin. Det innebär att vi äter i stort sett samma saker om och om igen. Detta påverkar även vår bild av vad maten kostar.
…någonstans har man själv ett ansvar att betala för vad en vara är värd.
Vem sätter priset på en vara? Vad är den värd? Svaret är förstås komplext. Det beror också på var man handlar. Men någonstans har man själv ett ansvar att betala för vad en vara är värd.
Häromdagen gick jag min vardagliga tur i butiken för att köpa middagsmaten. Framför mig gick en barnfamilj. Förvånansvärt ofta har man ungefär samma runda i butiken och inte så sällan möts man också till slut i kassan.
Vid mejeridisken hörde jag familjen diskutera om man skulle köpa den tyska mjölken. ”Nej nej, inte mjölk från Tyskland” hörde jag mamman säga. Fyra liter svensk mjölk hamnade i varukorgen. Lite senare möttes våra vägar igen, denna gång vid köttdisken.
Samma diskussion. Barnen frågade mamman hur många paket köttfärs de skulle ta. Den här gången kom svaret inte lika direkt.
”Jag vet inte… men ta den irländska om den är billigare”.
Den svenska färsen var 10 kr dyrare /kg. På en 400g förpackning blev det i det här fallet en prisskillnad på 4 kr för ett paket. FYRA KRONOR!! Just med tanke på hur mamman resonerade om mjölken så blev jag tvungen att gå fram och fråga hur hon tänkte. Jag ställde en rak och enkel fråga: Vad är det som styr dina val av kött?
”Ja, det ska vara gott och komma från djur som har haft det bra, inga konstiga hormoner och sådant”.
Därför uppmanar jag alla som vill göra gott att minst en gång i halvåret väcka sig själv och ifrågasätta sina rutininköp.
I min värld låter det som ett enkelt val mellan det svenska och det importerade. En stund senare mötte jag familjen igen, denna gång vid kassan. På bandet låg där en stor påse med smågodis för 79 kr/kg och en påse Sourcream chips för 119 kr/kg. Varken den svenska eller den importerade färsen var ens i närheten av de kilopriserna.
Jag är helt säker på att det inte handlar om pris, kronor och ören när man ställs inför två medvetna val. Men ”autopiloten” får oss att köpa samma 50 produkter om och om igen, utan att tänka efter.
Det betyder inte att det är okej att sluta tänka. Därför uppmanar jag alla som vill göra gott att minst en gång i halvåret väcka sig själv och ifrågasätta sina rutininköp.
För en köttbit måste få ha ett kilopris högre än en växthusdriven paprika från mellaneuropa – i alla fall när autopiloten är urkopplad.
