Våra svenska betesmarker är lika artrika som i regnskogen
Historiskt har jordbruket skapat en mångfald av naturtyper med olika grad av störning. I spåren av det följde en enorm artrikedom. Betande mular, trampande klövar och hovar, komockor och fårspillning – allt detta var perfekt för att skapa en mosaik på gräsrotsnivå, bokstavligt talat.
Ju mer och större skillnader i hur djuren trampar, betar och gödslar desto högre artrikedom i hagar och på ängar. En högre artrikedom ger också fler fjärilar, andra pollinerare och fåglar. På en äng kan det finnas upptill 60 blomväxter per kvadratmeter och i en naturbeteshage upptill 40 per kvadratmeter. Det är lika artrikt som i regnskogen!
När marken trampas av kossans klövar och gräs och örter slits av genom kossans tunga påverkas artrikedomen på ett sätt som skiljer sig från exempelvis de lättare fårens tramp eller hästens hovar. Får och hästar sliter heller inte av gräs och örter utan biter av dem.
Varför behövs biologisk mångfald?
Ju mer trampande och betande och olika varianter av komockor eller fårspillning i en hage desto fler olika arter av blommor och örter drivs fram. Och ju fler örter och blommor desto fler olika insekter hittar dit för att få sin mat från växternas blommor och blad. Och ju fler insekter ju fler olika sätt för pollinering får blommorna och desto mer mat till fåglarna.
Biologisk mångfald på åkern
Även där bördigheten på åkermarken är god går det inte att odla spannmål, oljeväxter eller baljväxter varje år. Ibland måste jorden få återhämta sig. Då är det perfekt att ta ett avbrott med gräs och klöver (vall). Det gör att jordens mullhalt ökar vilket minskar trycket från svampsjukdomar och skadegörare så att mindre bekämpningsmedel behöver användas. Det främjar också den biologiska mångfalden.
Samspelet mellan växtodling och djur är därför avgörande för att jordbruket ska vara hållbart. Vallodling och proteingrödor bättrar på jordens bördighet samtidigt som foder produceras till djuren och djuren förser marken med näring genom gödsel.
De betande djuren behövs för produktionen av vegetabiler
Ju fler arter och variationer som finns inom ett område desto mer uthålligt (resilient) blir ekosystemet. Ju fler arter desto mer robust blir alltså ekosystemet för att kunna anpassa sig till nya förhållanden som exempelvis ökad torka eller kyla. Så funkar det i naturen. En stor artrikedom innebär också att det finns många arter som kan hjälpas åt att bli mat till insekter. Och tvärt om – finns många olika insekter är chansen större att det finns några som ändå kan göra jobbet med pollinering. Mångfald innebär helt enkelt att någon alltid kan rycka in när det behövs.
Om antal olika växter minskar, blir det mindre föda till olika insekter som också minskar i antal. Då blir det också färre insekter som kan pollinera våra grödor som raps, klöver, ärter, bönor äpplen, jordgubbar. Då kan det bli mindre mat till människor.
Hot i världen och i Sverige
På global nivå är exempelvis köttproduktionen ett av de främsta hoten mot biologisk mångfald. Mark som tidigare var levnadsmiljö för många arter har helt enkelt istället tagits i anspråk för betesdrift och foderodling. Dessutom minskar antal arter ytterligare då kemikaliska bekämpningsmedel används i foderodlingen.
I Sverige är läget det helt motsatta. Här är det istället igenväxning av de öppna landskapet och hagmarkerna som är det största hotet för att bevara hotade arter. I Sverige är det just de betande djuren som ser till att vi har våra hagmarker och därmed våra vackra öppna landskap. Utan betande djur kan vi inte upprätthålla en rik biologisk mångfald.
I tabellen från ArtDatabanken har de rankat det som hotar de rödlistade arterna i Sverige mest. Grundproblemet i stora delar av landet är igenväxning och plantering av skog på hagmarker som uppstår när jordbruk läggs ner och betesdjuren försvinner.
Arealerna med naturbetesmarker behöver öka
Våra betesmarker innehåller, förutom höga naturvärden, även höga kultur- och skönhetsvärden och ger förutsättningar för attraktiva landskap att bo och vistas i. I takt med att allt fler lantbruk läggs ner så har arealerna med naturbetesmarker i Sverige minskat. Främst i skogs- och mellanbygder i Norrland där förutsättningen för att hålla djur är väldigt goda.
