Vanliga myter om kött…
Det finns flera missuppfattningar och myter om kött – många som kanske utspelar sig just när man står där i butiken och funderar över om man ska välja det svenska köttet, eller kanske det billigare, importerade köttet som ligger precis intill.
Men, handen på hjärtat. Spelar det verkligen roll vilket kött man köper? Är det svenska köttet bättre? Ska man enbart äta vegetariskt? Gör det skillnad för klimatet eller djuren? Kan vi inte sluta med djurhållning och enbart odla bönor i Sverige? Här reder vi ut några av de vanligaste myterna om kött. Hur många rätt får du?
”Det är de långa transporterna av importerat kött som är dåliga för klimatet, eller?”
Självklart är få och korta transporter det bästa för klimatet. Dock är en vanlig missuppfattning att transporterna är den största klimatboven när det kommer till importerat kött. I själva verket är det hur djuren föds upp och vad de äter för foder som står för den största andelen av klimatutsläppen från köttet.
I Nord- och Sydamerika är det vanligt att man slutgöder djuren i så kallade feedlots vilket är en typ av hägn där väldigt många nötdjur står mycket trångt på liten yta. Här är klimatpåverkan betydligt högre jämfört med utsläppen från den svenska djurhållningen. I dessa hägn får djuren inte beta gräs utan står i fållor där både foder och vatten transporteras in från andra håll. Fodret består oftast av soja och majs. Om den sojan som djuren utfodras med har odlats på mark där det tidigare växte regnskog blir klimatpåverkan betydligt högre än om djuren skulle äta gräs som växer där de vistas. Gräs fångar dessutom in och lagrar koldioxid när det växer. Här i Sverige är gräs i form av bete, hö eller ensilage det som nötdjuren äter allra mest av.
I Sverige går nötdjuren ute och betar, med undantag för tjurar som oftast hålls inne av säkerhetsskäl. Detta bidrar till öppna landskap, en större artrikedom och mer inlagring av koldioxid i mark och grödor.
Enligt den öppna klimatlistan från RISE släpper det svenska nötköttet ut 28 koldioxidekvivalenter per kilo benfritt kött, medan nötköttsproduktionen i Brasilien står för 41/63* koldioxidekvivalenter per kilo benfritt kött.
*Förändrad markanvändning/avskogningseffekter är inkluderade i det högre värdet.
”Visst har grisarna det lika bra i alla EU-länder?”
Idag finns ett djurskyddsdirektiv inom EU som inte tillåter kupering av svansar inom grisuppfödningen. Trots förbudet fortsätter grisuppfödare i de flesta av EU:s medlemsstater att klippa svansarna på ren rutin. Av de 27 medlemsländerna inom EU är det faktiskt bara Sverige och Finland som efterlever lagen om att inte kupera grissvansar.
I Sverige behöver vi inte kupera svansarna på grisarna då vi inte har samma problem med svansbitning. Anledningen till att detta är att grisar i Sverige inte är lika stressade då de hålls i miljöer där de kan hålla sig sysselsatta med att böka halm eller annat strömaterial.
Om grisar har det trångt, tråkigt eller stressigt kan de utveckla beteenden som att bita på varandra, gärna i svansen. För att undvika svansbitning klipps svansarna rutinmässigt bort. En gris som får svansen kuperad upplever fantomsmärtor då ryggraden går ända ut i svansen, vilket innebär lidande för grisarna.
Grisarna har också olika stora ytor att röra sig på. I Sverige får en sugga med kultingar minst sex kvadratmeter. Om hon levt i ett annat EU-land som Tyskland eller Danmark hade hon bara fått fyra kvadratmeter. Vill det sig riktigt illa till hålls suggan också fixerad med galler så att hon inte ska kunna lägga sig ned på kultingarna. Egentligen är detta förbjudet, men många utnyttjar ett undantag. Detta förekommer INTE i Sverige!
En svensk gris är helt enkelt en gladare gris. De får ha knorren kvar, mer strö att böka i och större utrymme.
”Det är mer antibiotika i importerat kött?”
Först och främst, det finns ingen antibiotika i något kött som säljs, oavsett vilket land det kommer från.
Däremot använder andra länder mer antibiotika i djurproduktionen. Sverige är fortsatt ett av de länder inom EU som använder minst antibiotika i djurhållningen. Så har det varit nu tio år i rad.
I Sverige medicinerar vi inte friska djur för att de skulle kunna råka bli sjuka utan endast om ett djur faktiskt blir sjukt. Att vi kan ha det på detta vis beror på att djurhållningen ska utgå ifrån att djuren hålls friska och mår bra, exempelvis genom att djuren får större utrymmen att leva på och strömaterial att sysselsätta sig med.
I Sverige har vi en god djurhälsa i jämförelse med många andra EU-länder. Behöver man ge antibiotika för att djuren ska växa och inte bli sjuka är det alltså i grunden problem med djurhållningen! Friska djur behöver ingen antibiotika
Men, vet du varför en låg användning av antibiotika är så viktig? När man övernyttjar antibiotika blir bakterierna till slut resistenta. Då hjälper medicinerna varken för oss människor eller för djuren – när vi som mest behöver dem.
”Bara för att det importerade köttet är billigare är det inte sämre…?”
Det beror naturligtvis på vad man tycker är dåligt. Vill du se mer biologisk mångfald och blomstrande ängar? Vill du motverka att regnskogen skövlas i Amazonas? Då bör du tänka till kring vilket kött du väljer att lägga på tallriken.
Idag skövlas regnskog för att skapa ytor för djurhållning och för att producera både soja och palmolja som sedan används som djurfoder eller i produkter som marknadsförs som ett substitut för kött. Det är inte hållbart!
När trycket på världens resurser ökar behöver köttproduktionen ske där den är hållbar. Exempelvis i länder som Sverige där det finns stora gräsarealer och mycket betesmark.
Här i Sverige behövs, enligt Naturvårdsverket, fler betande djur för att klara riksdagens miljömål om ett rikt växt och djurliv. Om du väljer svenskt kött från djur som betat på naturbetesmarker gör du en viktig insats för naturen. Naturbetesmarker är nämligen lika artrika som regnskogen!
Genom att välja svenskt kött istället för importerat bidrar du till lägre klimatpåverkan, mer biologisk mångfald, längre förbrukning av antibiotika och en bättre djurhållning.
”Det är bättre om vi äter grödorna direkt än att vi tar omvägen via djuren”
Det sägs ofta att det är mer klimatsmart om vi människor äter grödorna direkt istället för att djuren ska äta det. Visst kan det vara så, men djuren kan också omvandla restprodukter och gräs, som vi människor varken kan eller vill äta, till ännu bättre proteiner och näring.
Odlingen av grödor har olika förutsättningar beroende på var i världen, eller i Sverige du befinner dig. Klimat, jordstruktur och topografi spelar in här.
Det finns två stora fördelar som djuren har som vi människor inte har. Djuren kan äta sådant vi människor inte kan äta, som till exempel gräs. Djuren äter också sådant som vi människor inte vill äta som spannmål eller grödor som inte smakar så bra eller som har för dålig kvalitet för att bli mat för människor.
Den absoluta merparten av fodret som odlas i Sverige är gräs (vall). Vallen odlas till största delen på de jordar där det inte går att odla annat än gräs på grund av jordens beskaffenhet. Sådan jord har vi mycket av i Sverige.
Även där bördigheten på åkermarken är god går det inte att odla spannmål, oljeväxter eller baljväxter varje år. Inom växtodling låter man därför marken vila vissa år genom att odla vall (gräs eller gräs blandat med proteingrödor som klöver eller ärtväxter). Det ger marken värdefull återhämtning, mullhalten och bördigheten ökar och det är också ett sätt att minska trycket från skadegörare och svampsjukdomar, så att mindre bekämpningsmedel behöver användas när det är dags att sätta igång med växtodlingen igen.
Vi har också en stor produktion av spannmål i Sverige. Men det är långt ifrån all spannmål som kan användas till livsmedel. Mycket har också hänt det senaste årtiondet. Idag används mer biprodukter ifrån livsmedelstillverkningen till djurfoder. Exempelvis rapskaka eller drank och drav, som alla är exempel på rester från livsmedelstillverkning.
Totalt äter alla tamdjur i världen sex miljarder ton foder av olika slag. Det allra mesta, nästan 5 miljarder ton, äts av idisslare så som nötdjur. Av allt detta foder är 86 procent sådant som människor inte kan äta. Endast 13 procent är spannmål och 1 procent är andra ätbara grödor så som potatis, och bönor.
”Vi behöver inte djurens gödsel”
Att hålla djur är helt i onödan. Det går lika bra att bara äta växtbaserat istället. Men kan man odla växter och grönsaker utan att gödsla? Är inte djuren viktiga ändå?
Näringen behöver tillföras till grödorna för att de ska växa. Men i lagom mängd och av rätt kvalité för att det ska bli hållbart – både miljömässigt och ekonomiskt för odlaren. Visst kan man genom olika odlingsmetoder så som växtföljder och sortval komma en bra bit på vägen. Men om det som växer skördas behöver också näring tillföras om marken ska fortsatt orka producera till nya skördar. Det kan nog alla som någon gång testat att själv odla vara överens om.
Inom den ekologiska odlingen får inte konstgödsel användas utan man är idag beroende av gödsel från våra djur så som grisar, nötdjur och höns.
Inom vanliga jordbruket används däremot en del konstgödsel, eller mineralgödsel. Sådan gödsel kan vara väldigt effektiv då den är lättillgänglig för grödorna och kan optimeras mer utifrån jorden och grödornas behov. En nackdel är dock att tillverkningen av konstgödsel kräver stora mängder energi och därför orsakar en mer eller mindre hög grad av klimatpåverkan beroende på vilken typ av energi som använts i tillverknings-processen. Utvecklingen pågår dock för att i framtiden kunna tillverka konstgödsel på ett mer klimatvänligt sätt.
Utmaningen idag att se till att tillföra marken tillräckligt med näring är gemensamt i alla former av jordbruk. Det är därför viktigt med ett samspel mellan växtodling och djurhållning. De båda behöver varandra för att kretsloppet ska fungera så att matproduktionen är hållbar.
”Det är bättre om vi odlar bönor på åkermarken i Sverige än att föda upp djur”
Vi människor behöver proteiner för att vår kropp ska fungera. Men måste vi äta kött, utan kan vi inte bara odla bönor överallt istället för att föda upp djur?
Idag produceras cirka 10 kg baljväxter i Sverige per person och år i form av ärtor och bönor. Men nästan allt äts av djur. Det är inte av elakhet eller okunskap som svenska bönder odlar och säljer baljväxterna som djurfoder. I princip betalas grödor för humankonsumtion alltid bättre. Men det är svårt att få fram kvalité som duger till humankonsumtion av de vanliga baljväxterna i större delen av landet. Inte omöjligt, men svårt och väldigt varierande mellan åren.
Baljväxterna är nämligen känsliga för sjukdomar och skadegörare. På grund av så kallade växtföljdssjukdomar bör man inte odla ärtor och bönor oftare än vart 7–8 år. Baljväxterna är också hårt utsatta för skador av fåglar, vildsvin, rådjur och hjortar.
Det är också stora skördevariationer av baljväxterna. I stora delar av Sverige är klimatet en begränsning, den typ av vanliga bönor som främst efterfrågas kan man egentligen bara odla i de klimatmässigt bästa delarna av Sverige, som i Skåne eller på Gotland.
”Om vi bara äter vegetariskt kan vi producera mer mat på mindre yta”
Det sägs att animalieproduktionen gör att vi använder betydligt mer jordbruksmark än om vi i störst utsträckning odlat enbart mat till människor. Stämmer detta? Går det att driva ett effektivt och miljömässigt hållbart lantbruk utan djur på våra breddgrader?
Den totala åkerarealen i Sverige är ca 2500 m2 per person. För att producera mat till en vegan finns det beräkningar på att det endast krävs runt 800 m2 åkermark. Så om vi alla blir vegetarianer och slutar äta kött så har vi löst problemet med alla klimatutsläpp och miljöpåverkan. Eller?
Rent teoretiskt går beräkningarna ihop och man kan visa på att det går åt mindre mark om man äter en i huvudsak vegetabilisk mat, än en blandkost med en del animalisk mat. Men sedan finns aspekten som handlar om att ta hänsyn till de begränsningar som naturen har och som är svåra att sätta in i en modell; växtodlingen är alltid osäker.
Alla som någon gång odlat – oavsett om man är bonde med många hektar eller om man odlar på en liten plätt i sin trädgård – vet att väder och vind, jordart eller angrepp från insekter, sniglar, skadegörare eller röta påverkar hur växterna mår. Eftersom vi i Sverige på våra breddgrader har så kort odlingssäsong (ca 4 månader) så påverkas både avkastning och kvalitet beroende på hur växtodlingssäsongen sett ut just det året. I länder med längre växtodlingssäsong är sårbarheten inte lika stark då exempelvis ett par månaders kraftigt regn kan kompenseras av att det blir bättre förhållanden längre fram.
I Sverige har djuren därför varit ett viktigt komplement, både för att säkerställa att det fortsatt finns mat även om skörden slår fel men också för att vi vet att mycket av den spannmål som odlas inte kommer att uppnå tillräckligt hög kvalitet för humankonsumtion. Vi människor ställer nämligen andra krav på den spannmål vi använder till bröd, pasta eller flingor, jämfört med den spannmål som går till djuren.
Exempelvis måste det odlas minst 1,2 kg havre för att få fram 1 kg havre som duger till havredryck. På samma sätt är det med andra spannmål och ännu mer för bönor och ärtor.
Samtidigt uppstår en rad olika restprodukter när man tillverkar vegetariska livsmedel som skal, drank, drav, rapskaka och halm. Alla dessa används idag som foder till djuren för att skapa kretslopp och en mer cirkulär ekonomi. På så vis använder inte en vegetarisk kost minst mark eftersom den inte kan tillgodogöra sig alla olika restprodukter på ett bra sätt.
Det finns också forskning som visar att vi får en mer miljömässigt hållbar markanvändning om vi inkluderar djur som främst äter gräs och restprodukter än om vi enbart skulle äta en vegetarisk kost.
Ett samspel mellan djur och växtodling
En annan finurlig lösning som vi under århundranden tillämpat här Norden, för att komplettera den osäkra växtodlingen, är att också använda gräsmarkerna i matproduktionen. En stor del av den svenska jordbruksmarken utgörs av gräsmarker som inte går att använda till växtodling utan idag används till betande djur, som nötdjur och får, och till odling av deras vinterfoder.
Denna markanvändning är mycket viktig för en rad betydelsefulla ekosystemtjänster och för bevarandet av den biologiska mångfalden i Sverige. Här trivs inte bara kor eller får utan dessa marker är också habitat för mängder av andra växter, insekter och djur.
Den naturliga gräs- och betesarealen i Sverige är ca 3,2 miljoner hektar, så vi har alltså lite mer naturliga gräs- och betesmarker än vad vi har åkermark. För att ta tillvara på gräset är det resurssmart att exempelvis får och nötdjur äter det. Utan djur som betar på dessa marker växer de snabbt igen. Då försvinner också livsmiljöerna för många andra växter, insekter och djur. Och dessutom de vackra öppna landskapen.
Egentligen så är det inte svårare än att studera vilken kost som funnits i olika delar av världen för att förstå vad som är långsiktigt hållbart utifrån lokala förhållanden. Människan har helt enkelt behövt jobba med de förutsättningar som naturen ger på den plats som vi lever så att markerna ska kunna fortsätta ge mat år efter år.
Men om man är nöjd med att äta importerad mat där våran påverkan inte märks utan uppstår någon annanstans så spelar det ju ingen roll. Förr eller senare behöver vi även på global nivå skapa cirkulära system som när och inte tär på jordens resurser. På våra breddgrader är samspelet mellan djur och växtodling fenomenalt!
