Vall är Sveriges vanligaste fodergröda
Drygt sju procent av Sveriges yta är jordbruksmark, vilket är en låg andel i ett internationellt perspektiv. På hälften av jordbruksmarken växer det gräs, oftast i blandning med baljväxter. Denna biomassa av gräs och baljväxter blir foder till landets nötkreatur, får och hästar. Dels används det som vinterfoder i form av ensilage och hö, och dels som bete under sommarhalvåret.
Men hur kommer det sig att vall är den vanligaste grödan? Jo, på en väldigt stor del av Sveriges yta är just grovfoderproduktion eller bete det enda som fungerar utan för stora förluster. Det är sådan typ av jordbruksmark som det inte går att använda till att odla enbart vegetarisk mat på, så som spannmål, bönor eller raps. Då blir det resurssmart att använda den till betesmark och vallodling till djurfoder istället.
Men även på åkermark där det går att odla mat direkt till oss människor behövs även vallodlingen emellanåt. Odling av vall får alltså stor betydelse för vår natur.
Många varianter av vall
Vallarna består av blandningar av olika gräsarter; timotej, ängssvingel och rajgräs oftast med inblandning av foderbaljväxter som röd- och vitklöver eller lucern. Denna gräsblandning växer vanligtvis på samma åker under tre till fem år för att sedan plöjas upp.
Första skörden på vallarna sker i maj och juni och är det viktigaste skördetillfället som ger störst och oftast mest näringsrik skörd. Gräset som växer efter den första skörden kallas återväxt. Det gräset kan alltså skördas en eller flera gånger till. Eller betas av djur under sommar och höst.
Odling av vall ger ett viktigt avbrott
Vallen är viktigt för att odlingen av alla andra grödor ska fungera utan att jorden utarmas. Om man odlar spannmål, raps eller bönor år efter år behöver man ibland förbättra jorden och öka mullhalten. Vallen används då som en avbrottsgröda i växtföljden. Det ger jorden vila och minskar samtidigt ogräset och skador på grödorna så att behovet av växtskyddsmedel minskar.
En vall med mycket baljväxter i form av klöver är exempelvis bland det bästa som finns innan sådd av oljeväxter eller höstvete. Med klöver i vallen minskar behovet av att tillföra kväve till jorden eftersom dessa foderbaljväxter är så kallade kvävefixerande.
Efter att man odlat vall och tar ett spadtag i jorden kan man se hur jorden lever. Det finns gott om mask, mullhalten är god och fukten behålls i jorden. Vallodling är alltså förknippad med många positiva miljöaspekter.
Skörden höjs med mer vall i växtföljden
Tack vare vallens positiva egenskaper på jordens hälsa ger den också högre skördar för övriga grödor i växtföljden. Det innebär att om vi har djur som kan ta tillvara på det här gräset får vi både näringsrik mat i form av kött och mjölk. Men också bättre och högre skördar av andra grödor som vi människor kan äta.
Koldioxidfångare på köpet
Samtidigt som vallen växer fungerar den som en gigantisk uppfångare av koldioxid från atmosfären. Odlingen minskar halterna av koldioxid, vilket i sin tur hjälper till att bromsa uppvärmningen av klimatet.
Med hjälp av mikrober (det vill säga pyttesmå organismer) i jorden och gräsets långa rötter lagras idag omkring 2,4 miljoner ton koldioxid i svensk åkermark per år. Och med hjälp av djurens betande, trampande och gödslande lagras ytterligare mellan 0,1–0,3 miljoner ton koldioxid per år i svenska betesmarker.
De senaste decennierna har odling av vall ökat i Sverige, vilket också ökat upptaget av koldioxid från atmosfären genom inlagringen av kol i svensk åkermark. Det låter high-tech, eller hur? Det är det också, men helt skapat av naturen själv.
