Det sägs att animalieproduktionen gör att vi använder betydligt mer jordbruksmark än om vi i störst utsträckning odlat enbart mat till människor. Stämmer detta? Går det att driva ett effektivt och miljömässigt hållbart lantbruk utan djur på våra breddgrader?
Den totala åkerarealen i Sverige är ca 2500 m2 per person. För att producera mat till en vegan finns det beräkningar på att det endast krävs runt 800 m2 åkermark. Så om vi alla blir vegetarianer och slutar äta kött så har vi löst problemet med alla klimatutsläpp och miljöpåverkan. Eller?
Rent teoretiskt går beräkningarna ihop och man kan visa på att det går åt mindre mark om man äter en i huvudsak vegetabilisk mat, än en blandkost med en del animalisk mat. Men sedan finns aspekten som handlar om att ta hänsyn till de begränsningar som naturen har och som är svåra att sätta in i en modell; växtodlingen är alltid osäker.
I Sverige är säsongen kortare
Alla som någon gång odlat – oavsett om man är bonde med många hektar eller om man odlar på en liten plätt i sin trädgård – vet att väder och vind, jordart eller angrepp från insekter, sniglar, skadegörare eller röta påverkar hur växterna mår. Eftersom vi i Sverige på våra breddgrader har så kort odlingssäsong (cirka 4 månader), påverkas både avkastning och kvalitet beroende på hur växtodlingssäsongen sett ut just det året. I länder med längre växtodlingssäsong är sårbarheten inte lika stark då exempelvis ett par månaders kraftigt regn kan kompenseras av att det blir bättre förhållanden längre fram.
I Sverige har djuren därför varit ett viktigt komplement, både för att säkerställa att det fortsatt finns mat även om skörden slår fel men också för att vi vet att mycket av den spannmål som odlas inte kommer att uppnå tillräckligt hög kvalitet för humankonsumtion. Vi människor ställer nämligen andra krav på den spannmål vi använder till bröd, pasta eller flingor, jämfört med den spannmål som går till djuren.
Exempelvis måste det odlas minst 1,2 kg havre för att få fram 1 kg havre som duger till havredryck. På samma sätt är det med andra spannmål, och ännu mer för bönor och ärtor.
Samtidigt uppstår en rad olika restprodukter när man tillverkar vegetariska livsmedel som skal, drank, drav, rapskaka och halm. Alla dessa ges idag som foder till djuren för att skapa kretslopp och en mer cirkulär ekonomi. På så vis använder inte en vegetarisk kost minst mark eftersom den inte kan tillgodogöra sig alla olika restprodukter på ett bra sätt.
Det finns också forskning som visar att vi får en mer miljömässigt hållbar markanvändning om vi inkluderar djur som främst äter gräs och restprodukter än om vi enbart skulle äta en vegetarisk kost.
Ett samspel mellan djur och växtodling
En annan finurlig lösning som vi under århundranden tillämpat här Norden, för att komplettera den osäkra växtodlingen, är att också använda gräsmarkerna i matproduktionen. En stor del av den svenska jordbruksmarken utgörs av gräsmarker som inte går att använda till växtodling utan idag används till betande djur, som nötdjur och får, och till odling av deras vinterfoder.
Denna markanvändning är mycket viktig för en rad betydelsefulla ekosystemtjänster och för bevarandet av den biologiska mångfalden i Sverige. Här trivs inte bara kor eller får utan dessa marker är också habitat för mängder av andra växter, insekter och djur.
Den naturliga gräs- och betesarealen i Sverige är ca 3,2 miljoner hektar, så vi har alltså lite mer naturliga gräs- och betesmarker än vad vi har åkermark. För att ta tillvara på gräset är det resurssmart att exempelvis får och nötdjur äter det. Utan djur som betar på dessa marker växer de snabbt igen. Då försvinner också livsmiljöerna för många andra växter, insekter och djur. Och dessutom de vackra öppna landskapen.
Egentligen så är det inte svårare än att studera vilken kost som funnits i olika delar av världen för att förstå vad som är långsiktigt hållbart utifrån lokala förhållanden. Människan har helt enkelt behövt jobba med de förutsättningar som naturen ger på den plats som vi lever så att markerna ska kunna fortsätta ge mat år efter år.
Men om man är nöjd med att äta importerad mat där våran påverkan inte märks utan uppstår någon annanstans så spelar det ju ingen roll. Förr eller senare behöver vi även på global nivå skapa cirkulära system som när och inte tär på jordens resurser. På våra breddgrader är samspelet mellan djur och växtodling fenomenalt!