Kolatomer finns i allt liv och även i flera av de viktigaste växthusgaserna. Men alla utsläpp av växthusgaser är inte likadana. Här reder vi ut skillnaden mellan “gröna” och “svarta” kolatomer – och varför det spelar roll för klimatet.
Kolet med kemisk beteckning C finns i flera av gaserna förknippade med klimatpåverkan – koldioxid (CO2), metan (CH4) exempelvis. Att det är skillnad på så kallade gröna och svarta kolatomer nämns ibland, men vad är egentligen skillnaden?
Skillnad mellan gröna och svarta kolatomer
Skillnaden mellan gröna och svarta kolatomer ligger egentligen i var de kommer ifrån. Gröna kolatomer ingår i ett kretslopp där utsläpp också binds in i mark och växtlighet igen, vilket sker i livsmedelsproduktionen medan svarta kolatomer kommer från fossila källor som stenkol, olja och naturgas. Dessa har lagrats i berggrunden under miljontals år. När fossilt, svart kol frigörs, adderas det till atmosfären som en extra mängd koldioxid, vilket rubbar balansen i det snabba kretsloppet och bidrar till klimatförändringar. Låt oss förklara.
Den största utmaningen för klimatet är användningen av fossila bränslen — alltså kol, olja och naturgas. Nästan 75% av de globala utsläppen kommer från fossila bränslen. Koldioxiden, som släpps ut när olja, kol och gas utvinns och förbränns, är en långlivad växthusgas som stannar kvar i atmosfären i upp till 1000 år.
De gröna kolatomerna ingår i ett kretslopp som börjar med fotosyntesen, där växterna ”andas in” koldioxid från luften och ger ifrån sig syre. Koldioxiden binds in i växten exempelvis gräs och gör att gräset växer. När ett djur sen äter gräset hamnar en del av kolet i gödseln, en del binds in i djuret för att växa eller producera mjölk och en del rapas ut som metan. Metanet är en starkare växthusgas än koldioxid, men bryts också ner snabbare. När metan har varit i luften i ungefär 10 år bryts det ner till koldioxid. Koldioxid som via fotosyntesen kan ”andas in” av växter som träd eller gräs igen.
Metanets kortare omloppstid på 10 år innebär att metanet på sikt inte bidrar till en ökande växthuseffekt, så länge utsläppen inte ökar. Hur ser det då ut i Sverige? När djurens klimatpåverkan diskuteras låter det ibland som att nötkreaturens påverkan bara fortsätter att öka, men sanningen i Sverige är att vi har faktiskt aldrig haft så få nötkreatur som vi har idag.
Därtill binder livsmedelsproduktionen också in mängder av koldioxid genom fotosyntesen. Växter växer inte bara ovan mark utan även i rötterna. Det kol som binds in i exempelvis rötterna blir faktiskt till stor del kvar där. Rötterna kan brytas ner och omvandlas till det som kallas mull och stanna kvar i marken. Det sker i både vallar (odling av gräs) och i betesmarker. På så sätt är livsmedelsproduktionen också en del av lösningen – där kol binds in i marker och skapar så kallade kolsänkor.
Sveriges utsläpp – visar inte skillnad på svarta eller gröna kolatomer
Om vi tittar närmare på Sveriges egna utsläpp nedan kan vi se Sveriges totala utsläpp av växthusgaser och jordbrukets utsläpp, men du kan också se hur mycket koldioxidekvivalenter den svenska markanvändningen binder in. Notera att utsläppen från jordbruket är ca 7 miljoner ton CO2-ekvivalenter, men kolinbindningen genom markanvändning är över -40 miljoner ton CO2-ekvivalenter.
Det som inte redovisas är vad den årliga fotosyntesen binder in i ettåriga växter som gräs – det redovisas i stort sett aldrig. Växternas och djurens del i det naturliga kol-kretsloppet är således ett perspektiv som dagens klimatberäkningar inte tar hänsyn till. När man redovisar utsläpp gör man alltså ingen skillnad på gröna och svarta kolatomer.
Djurhållningen är viktig för en hållbar matproduktion
Skillnaden mellan ”gröna” och ”svarta” kolatomer är alltså inte en fråga om kemi, utan om vilket kretslopp kolet ingår i. Det fossila kolet tillför nytt kol till atmosfären och driver på klimatförändringarna, medan det biogena kolet cirkulerar inom naturens eget system. Trots detta gör dagens klimatredovisningar ingen åtskillnad mellan dessa två flöden.
När vi ser helheten – utsläpp, fotosyntesens inbindning och markens förmåga att lagra kol – blir det tydligt att livsmedelsproduktionen inte bara orsakar utsläpp utan också spelar en viktig roll i att binda kol och skapa kolsänkor.
