De senaste månaderna har det blivit en allt vanligare syn med importerat kött i butikerna. Det svenska köttet ligger i allt större utsträckning sida vid sida med det importerade i butikshyllan. Under påskhelgen brukar inköpen av kött öka och det finns en risk att det är svårare att hitta det svenska köttet. Hur stor skillnad är det egentligen mellan köttproduktionen i olika länder? Hur skiljer sig köttproduktionen i Sydamerika från den i EU och Sverige?
Hur bedrivs köttproduktionen i Sydamerika?
Varje år produceras omkring 80–85 miljoner ton nötkött i världen. Produktionen är koncentrerad till några regioner i världen där Sydamerika är en av de största. Under 2025 bedöms Brasilien ha blivit världens största producent av nötkött, efter att ha passerat USA, som fram tills dess varit den största producenten i världen. Man kan ha lite olika uppfattningar om nötköttet från Sydamerika. En del menar att köttet är billigare och godare. Andra kanske är fundersamma kring hur produktionen ser ut. Kommer allt kött från Sydamerika från betande djur? Används mycket soja? Har man avverkat skog för att ge plats åt den växande nötköttsproduktionen? Eller är det andra skillnader på hur nötkött produceras i Sydamerika och Sverige eller EU? Alla dessa frågor är vanliga när köttproduktionen i Sydamerika diskuteras. För att förstå behöver man titta närmare på hur produktionen är uppbyggd och hur den skiljer sig från EU och Sverige.
Stora produktionsvolymer i Sydamerika
Det land som har störst nötköttsproduktion i Sydamerika är Brasilien.Under 2025 producerade de cirka 12–12,5 miljoner ton nötkött. Brasilien har också flest antal nötkreatur med omkring 230–240 miljoner djur.
Som jämförelse producerar hela EU cirka 6,5–7 miljoner ton nötkött per år, varav Sveriges produktion uppgår till ungefär 0,13-0,15 miljoner ton. Brasilien producerar alltså ensamt nära dubbelt så mycket nötkött som hela EU, och omkring hundra gånger mer än vad vi gör i Sverige.
Från bete till mer intensiva system
Men hur ser det ut när alla dessa ton produceras? Ja, nötköttsproduktionen i Sydamerika har historiskt varit starkt kopplad till bete. Eftersom det finns stora naturliga arealer med gräsmarker i regionen har man byggt en stor del av produktionen på gräsbaserad uppfödning med relativt låg djurtäthet och liten eller begränsad användning av system där djuren står i stallar. Något som förespråkare för det sydamerikanska köttet gärna lyfter upp som ett positivt argument.
Även om djuren i dag går på bete, visar internationella sammanställningar att en stor del av dessa marker har ett annat ursprung. Uppskattningsvis 65–80 procent av den mark som avskogats i Amazonas används i dag som betesmark. Nötköttsproduktionen pekas också ut som den enskilt största drivkraften bakom avskogning i regionen.
Bilden av att nötköttsproduktionen i Sydamerika fortsatt är betesbaserad stämmer rätt väl, men samtidigt är även produktionen i Sydamerika under förändring. En växande andel av djuren i Brasilien slutuppföds i så kallade feedlots. Det är ett intensivt system där djuren inte går på bete utan hålls i fållor där de äter kraftfoder, exempelvis majs eller soja, för att gödas snabbare. Under 2025 uppskattas cirka 22 procent av djuren ha passerat sådana system, med prognoser om en ökning till runt 28 procent inom några år.
Samtidigt har produktiviteten ökat. Uppfödningstiden har i många fall minskat från omkring fem år till mellan två och tre år, vilket är ett resultat av avel, foderstrategier och mer kontrollerade uppfödningssystem. Här kommer soja in i bilden. Globalt går cirka 75–80 procent av all soja till djurfoder och Sydamerika är en av världens viktigaste producentregioner. Expansionen av sojaodling har i sin tur kopplats till förändrad markanvändning, särskilt i Cerrado, en stor savann som sträcker sig mellan Brasilien, Paraguay och Bolivia. Den är särskilt viktig för vattenförsörjning i regionen och den biologiska mångfalden (WWF). I Sverige därmeot är utvecklingen snarare att en växande andel av fodret till svenska djur produceras i Sverige, vilket minskar beroendet av import och gör produktionen mer robust.
Utvecklingen innebär att produktionen i Sydamerika i dag består av en kombination av betesbaserade system och en ökande andel intensifierade produktionsformer.
Det finns också fler skillnader mellan Sydamerika och EU som handlar om hur produktionen regleras och kontrolleras.
Regelverk, antibiotika och tillväxthormoner
En sådan skillnad gäller användningen av antibiotika. Inom EU är användningen strikt reglerad och antibiotika får inte användas i tillväxtfrämjande syfte. Sedan 1986 är det förbjudet i Sverige och sedan 2006 är det helt förbjudet inom EU.
I Sydamerika är regelverken inte harmoniserade på samma sätt. Länder som Brasilien och Argentina har regelverk för antibiotikaanvändning, men kontrollen och tillämpningen varierar mer mellan ländernas regioner och producenter. Internationella sammanställningar visar att användningen generellt är högre än i EU, även om utvecklingen i flera länder går mot minskad användning. Det kom även larm, så sent som i höstas, om att antibiotika kunde köpas i den lokala butiken utan några frågor om vad den skulle användas till.
En annan tydlig skillnad gäller tillväxthormoner. Inom EU är användning av hormoner i nötköttsproduktion förbjuden sedan länge. I flera länder utanför EU, inklusive Brasilien, är användning av vissa tillväxtfrämjande substanser tillåten inom den inhemska produktionen. Kött som exporteras till EU måste uppfylla EU:s krav och får då inte komma från hormonbehandlade djur.
Det innebär att produktionen i Sydamerika delvis kan vara uppdelad beroende på marknaden man producera köttet för, där export till EU omfattas av särskilda krav och kontrollsystem.
Förra året påträffade dock Irlands matsäkerhetsmyndighet att kött från hormonbehandlade djur fanns på den Irländska marknaden, vilket ledde till ett återkallande av produkterna. Fallet har åter väckt frågan om Brasiliens kontrollsystem är tillräckligt.
Kontroll, tillsyn och handel
Kontroll och tillsyn är ytterligare en skillnad. EU har ett gemensamt system för livsmedelssäkerhet och djurhälsa med omfattande spårbarhet och kontroller genom hela kedjan. I Sydamerika finns motsvarande nationella system, men de är inte harmoniserade på samma sätt och kan variera mellan länder och regioner. Exportanläggningar som levererar till EU står dock under särskild kontroll och måste godkännas enligt EU:s regelverk.
Sammanfattning
Sammantaget innebär det att nötköttsproduktionen i Sydamerika inte kan beskrivas som en enhetlig modell. Den omfattar både extensiva betesbaserade system och mer intensiva produktionsformer, och den verkar inom ett regelverk som skiljer sig markant från EU:s, och Sveriges produktion både när det gäller antibiotika, hormoner och kontrollsystem.
Skillnaderna mellan Sydamerika och EU och Sverige handlar alltså inte om en enskild faktor, utan om hur hela produktionssystemet är uppbyggt från uppfödning och foder till regelverk, kontroll och uppföljning.
För konsumenten innebär det att valet av kött också är ett val av system. När produkterna ligger sida vid sida i kyldisken blir det ett val av vilka krav man vill att maten ska leva upp till och vilket system man vill stötta.
I Sverige sker produktionen under några av världens mest långtgående krav på djurvälfärd, låg antibiotikaanvändning och hög spårbarhet. Det ger en transparens och en kontroll genom hela kedjan som är svår att jämföra med många andra delar av världen.
