Jordbruksmark
Jordbruksmark är sådan mark som kan plöjas och brukas och används till växtodling – exempelvis odling av spannmål, raps, bönor men också vall. Vall är i princip gräs som går till djurfoder och i Sverige nyttjas ungefär 38 procent av jordbruksmarken till vallodling och 15 procent till betesmark.
Vallens odlade gräs blir mat till djuren, men utöver det innebär vallodligen också en hälsokur för jorden. Vallen förbereder jorden med näring och mull för att den ska orka producera andra grödor som går till oss människor.
Naturlig gräsbevuxen mark
Förutom odling av vall på åkermark så finns stora ytor av gräsmarker i Sverige som inte går att plöja och där det därför inte går att odla andra grödor så som spannmål, bönor eller raps. Om dessa gräsmarker sköts kontinuerligt med bete och slåtter är de bland världens artrikaste naturtyper.
Förutom att det är resurssmart att låta djuren äta av det gräs (vall) som behövs i växtodlingen för att grödorna ska må bra så är också djuren viktiga i den cirkulära matproduktionen eftersom de kan äta grödor av lägre kvalité.
Om till exempel skörden slår fel på grund av för mycket regn, torka eller skadeangrepp går spannmålen och grödorna till djurfoder i stället. På våra breddgrader är det vanligt med både försommartorka och regniga somrar och höstar vilket försämrar eller till och med förstör grödorna på åkern helt. Att ha djuren som reservplan för grödorna som tappar kvalitet är ett resurssmart sätt att ta tillvara på resurserna. På det sättet går inget till spillo och i slutändan produceras fortfarande näringsrik mat till människor, men i form av mjölk och kött. Det betyder att djuren bidrar till att avfall stannar kvar i kretsloppet och skapar en cirkulär matproduktion.
Djuren bygger kolinlagring
Samtidigt hjälper djuren till att bygga en så kallad kolinlagring när de betar eller när man odlar vall till djuren som foder. Det beror på att den växande grödans rötter binder kol i marken och att det stannar där eftersom man skär av grödan när man skördar och därmed låter rötterna var kvar.
Det lagras idag omkring 2,4 miljoner ton koldioxid i svensk åkermark per år. Och med hjälp av djurens betande, trampande och gödslande lagras ytterligare mellan 0,1–0,3 miljoner ton koldioxid per år i svenska betesmarker.
