En (o)traditionell bondevecka

I min presentation skriver jag att jag inte är så lik
bondestereotypen och den senaste veckan är nog en bra förklaring till varför.

Den förra veckan inleddes extremt bondetypiskt med en längre vistelse
på gården full med vårens allra största höjdpunkt: lamningen. Vår tidiga
lamningsgrupp med 25 tackor klämde under lite mer än en veckas tid fram alla
sina 75 lamm. Uttrycket att ”det sprutar fram lamm” visar sig varje år vara mer
bokstavligt än bildligt talat. Lamningen är en underbar period. Att varje dag
(och natt) se små lamm resa sig upp för första gången är inget annat än
ljuvligt. Men lamningen är också en av de jobbigare perioderna arbetsmässigt.
Tillsyn flera gånger om natten och ständigt arbete under dagtid tär på
krafterna. Den finaste stunden är när allt är över och man kan ta sig tid att sitta
i ett hav av lamm och gosa – den lyckan väger upp alla sömnlösa nätter.

Att varje dag
(och natt) se små lamm resa sig upp för första gången är inget annat än
ljuvligt.

Senare under veckan blev min utnämning som ny Matlandetambassadör
för Närke offentlig. Det är något jag är mycket hedrad över och jag ser fram
emot arbetet som väntar. Det resulterade i alla fall i ett stort mediauppbåd
och ett heldagsmöte på Landsbygdsdepartementet i Stockholm med alla
ambassadörer och landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

Senare under veckan blev min utnämning som ny Matlandetambassadör
för Närke offentlig.

Lite kulturella aktiviteter hanns med också när jag såg
musikalen Cabaret som nu sätts upp på Uppsala Stadsteater. Plötsligt befann jag
mig i 30-talets Berlin på rökiga nattklubbar under nazitysklands skrämmande
uppbyggelse. En gripande uppsättning där Sarah Dawn Finer gör en fantastisk
prestation som Sally Bowles.

Någonstans däremellan hann jag också skriva min sista tentamen
i min treåriga lantmästarutbildning.

Att röra sig i okända miljöer och skaffa sig nya intryck är nödvändigt
för att bli en framgångsrik lantbruksföretagare.

Det där kan ha låtit som ett enda skrytande över en hektisk
vecka, men faktum är att jag känner mig mycket priviligierad över att kunna
vara bonde och samtidigt hinna med allt det andra. Att vara bonde handlar inte längre
om att gå upp klockan sex på morgonen och arbeta stenhårt fysiskt i 14 timmar (bara
ibland). Att röra sig i okända miljöer och skaffa sig nya intryck är nödvändigt
för att bli en framgångsrik lantbruksföretagare.

Det är också kärnan i mitt
framtida arbete som Matlandetambassadör. Vi bönder måste börja se ”konsumenter”
lite mer som människor, medan de där människorna måste börja se ”bönder” lite
mer som människor, snarare än ett exotiskt inslag i TV4 klockan åtta.

Relaterade artiklar

About The Author