Nu är det fokus på överlevnad som gäller
Fyra veckor, mellan tummen och pekfingret. Ungefär så snabbt gick det från att vi i vårt priviligierade land med våra privilegierade konsumenter gick från fokus på självförverkligande till fokus på överlevnad. Alla har så klart inte tagit steget. Det finns fortfarande ett gäng som hänger kvar vid glutenintolerans, att äta utifrån sitt stjärntecken eller att bara servera fallfrukt. Men processen är påbörjad och den är irreversibel.
Det kommer att ta många decennier att ta oss tillbaka till den extrema nivå av välfärd där individens preferenser varit så totalt dominerande. Den globala pandemi som höll världen i ett järngrepp under två års tid lämnade snabbt över stafettpinnen till ett krig i Europa till vår bransch, som än i dag slickar såren efter torkan 2018. Under de senaste 3 åren har vi behövt ompröva och omvärdera produktionens förutsättningar och marknadens lynnighet många gånger om. Och det finns ingenting som tyder på att det kommer att lugna ner sig framöver. Tvärtom.
Spelplanen ser annorlunda ut
Landsbygdsministern meddelade nyligen i en intervju med SVT att klimatambitionerna behöver ta ett steg tillbaka till förmån för att öka produktionen. En stark kvittens på att spelplanen ser annorlunda ut och vi som samhälle behöver prioritera om. Återigen. Det handlar om överlevnad. Nu mer än någonsin kommer Sverige, EU och världen behöva säkerställa att matproduktionen fungerar och är i gång. Och vi sitter mitt i rävsaxen där vi är mer eftertraktade än någonsin, samtidigt som vi kämpar med politiska villkor i kombination med en oberäknelig marknad som satt vår produktion ur spel.
Vad kan vi göra för att minska sårbarheten?
Så vad gör vi? Vad kan vi göra och vad ska vi göra för att säkerställa den här livsviktiga branschen vi verkar inom och som är en av samhällets grundpelare?
Ja, en insikt som jag hoppas att vi alla kommer till är att globaliseringens fördelar, vad gäller ekonomiskt utveckling och tillväxt, också nu visat sina skuggsidor. Affärsmodeller som bygger på självklara antaganden om att vi när som helst kan ta in resurser oavsett om det är insatsmedel, foder eller arbetskraft, från var som helst är vanskligt. Det gör oss sårbara. Ska man minska sin sårbarhet i en oberäknelig omvärld behövs självförsörjande system oavsett om man bunkrar konserver eller om man ser till att de finns växtnäring och foder, i alla fall på den kontinent man verkar. Här har vi nog alla lite att fundera på. Hur kan vi arbeta inom näringen för att skapa ett mer uthålligt livsmedelssystem?
En annan insikt är att vi verkar i en bransch som uppenbarligen kan agera efter en gemensam agenda, både vad gäller att få saker att hända och att kommunicera vad som behövs från vem och när. Det gav direkt effekt och det är full aktivitet på alla nivåer. Ingen kan beskyllas för att inte ha viljan eller förmågan att agera för den gemensamma saken. Sedan är det en svår och komplicerad situation där vi förmodligen över lång tid kommer att behöva skruva lite här och där för att hitta en modell. En där bonden får betalt för ökade produktionskostnader och förhoppningsvis även för de nyttor produktionen ger för naturen och vårt ekosystem.
Det är tuffa tag nu, men det finns både kraft och insikt i att fortsätta lära och anpassa under resans gång. Vi sitter som sagt på den mest livsviktiga näringen av alla. En näring som behövs nu mer än någonsin.
