Det största hotet är människors rädsla

Det största hotet är människors rädsla

Det värsta är inte brist på fakta. Det värsta är människors rädsla. Det tog 26 år innan man på det globala toppmötet kunde påbörja diskussionen kring vilken roll fossila källor har på klimatet. Under dessa 26 år var det aldrig brist på fakta som var problemet – det var rädslan över att tappa makt och kontroll. Något som ledde till att världen valde att se åt ett annat håll istället för att ta tag i det uppenbara problemet. Priset för att skydda de fossila intressena har animalieproduktionen fått betala. Inte helt oförtjänt om man ser på köttproduktionen globalt, men definitivt oförtjänt i ett land som Sverige med naturgivna förutsättningar för köttproduktion där bara sju procent av ytan är åkrar och där marken är så gott som frusen sex månader om året. Som sagt, det är inte brist på fakta som är problemet.

Kombinationen av att världen går mot sin undergång, plus globala kapitalstarka agendasättare, plus rädda människor, plus sociala medier ger en härlig cocktail! Och om man då som vi, inom den svenska köttbranschen, har ambitionen att erkännas som en del av lösningen på en hållbar utveckling snarare än problemet, behöver vi tänka efter både en och två gånger när planen för hur vi ska nå fram för att förändra och förflytta ska läggas.

Något att säga eller att få någonting sagt

Utifrån den här härliga cocktail som tankar, känslor och makt utgör är det lätt hänt att man låter agendan kring HUR man når fram i mediabruset överordnas VAD man vill säga. Att man glömmer bort att fokusera på att leverera svar, trygghet och framtidstro och istället låter agendan styras av hur man sticker ut och får uppmärksamhet. WWF:s köttguide är ett strålande exempel. Från att köttguiden tidigare var en konsumentvägledning med ambitionen att vara enkel, heltäckande och seriös, gick den i ett slag till att bli populistisk och känslostyrd när den svenska kycklingen rödlistades. En del missen för WWF ligger förmodligen i att man tappade markkontakten när branschrådet som tidigare jobbade nära WWF inför lansering skippades. WWF är inte ensamma. Det finns fler inom vår sfär som brottas med hur man driver utveckling och gör misstaget att hellre fokusera på att väcka engagemang för att nå igenom bruset än att ha en tydlig agenda och plan kring vem man vill ska veta vad och varför.

Traditioner ger trygghet

Kontrasten till den oroliga världen där ute har vi i hemmet, kring maten och traditionerna – det är där tryggheten finns. Och efter nedstängningar ser det äntligen ut som vi får fira en jul med nära och kära. I hemmet har paradoxalt nog köttet den mest omtyckta huvudrollen, till skillnad från den offentliga debatten där köttet gärna förpassas till skamvrån. I Livsmedelsföretagens julmatsundersökning bekräftas människans förutsägbarhet; förutom att få träffas under julen är julskinkan, det svenska köttet och den svenska charken det viktigaste på julbordet även i år. Till och med grisfötterna seglar upp på listan över viktiga ingredienser för en god jul. I år kommer vi alltså verkligen ta i ordentligt för att jorda oss i gamla hederliga traditioner. Det här beteendet är inte styrt av kampanjer, det är mänskliga instinkter.

Vi ska fortsatt vara modiga

När vi sedan ska gå in i det nya året är i alla fall min nyårsönskning att alla vi som gillar, jobbar och lever med det svenska köttet inte går vilse och låter rädsla styra hur vi driver vår agenda. Att vi orkar vägra populistiska utspel. Att vi istället fortsätta den väg vi slagit in på, fortsätter vara modiga, höjer ribban ytterligare och pratar än mer om djur, etik, slakt och en hållbar utveckling på riktigt. Att vi fokuserar på att ge våra konsumenter fler svar som ger lugn istället för fler känslor som skapar oro. Det ger en trygghet inte bara innanför hemmets väggar utan även där ute i debatten.

Ha en fin jul!

Scroll to Top