Den mörkt gröna gräddglänsande långkålen som puttrar i grytan; den ståtliga skinkan med sin småskrovliga griljering; de fyra tända adventsljusen, gröten, granen, paketen, sjungandet och tindrandet. Visionen om julen är i sanning mäktig och kraftfull.
Julen är späckad av historia, myt och tradition – det ger must åt firandet. Mycket av magin i denna helgernas helg bygger på känslan av tradition. Förströelser och måltider blir extra suggestiva för att man har gjort så ”i alla tider”.
Förströelser och måltider blir extra suggestiva för att man har gjort så ”i alla tider”
Men mycket av det vi företar oss under julen är ändå nyare än man skulle kunna ana. Vissa inslag är ju uppenbart senkomna, som teveprogrammen ”Kalle Anka och hans vänner önskar God jul” som började sändas 1958 och Karl-Bertil Jonssons julafton som hade premiär 1975.
Granen är också så relativt nytillkommen. Den är en tysk 1800-talsimport och då övertog svenskarna även julbocken, presenter och julkort. Under samma århundrade tillkom också rödbetssallad och sillsallad samt söt kryddinlagd sill (tidigare hade man ätit surströmming och okryddad saltsill).
Ja, mycket av mat och dryck under julen har inte urgamla anor.
Ja, mycket av mat och dryck under julen har inte urgamla anor. Under första halvan av 1900-talet – samtidig som jultomten trängde undan julbocken – slog, julmust, apelsin som julfrukt, Janssons frestelse igenom. Nu blev det också populärt med rimmad skinka just på julbordet (innan hade först färskt grishuvud och färsk skinka varit vanligare).
Köttbullar, gravlax, kallrökt lax och ägghalvor började figurera på jultaffeln under efterkrigstiden. Tidigare fann man dem på smörgåsbordet.
Men i grunden är ändå julfirandet och julmaten urgammalt, om man inte hakar upp sig på detaljerna.
Men i grunden är ändå julfirandet och julmaten urgammalt, om man inte hakar upp sig på detaljerna. Ända sedan vikingatiden – och kanske ännu tidigare – firades i vårt land en stor vinterfest i december: midvinterblot. Det var då man skulle få solen att vända tillbaka genom offer och fest.
Man hoppades att gudarna skulle ge god lycka i jakt, stridslycka och odling. Det är från denna förkristna tid som ordet ’jul’ stammar. Men tror det kan ha betytt ”snöstormarnas tid”, ”glädjefest” eller ”trolldom” – vilket är inte språkhistorikerna i överens om.
Seden att doppa bröd i spad – dopp i grytan – är från vikingatiden.
Seden att doppa bröd i spad – dopp i grytan – är från vikingatiden. I kvädet ”Sången om Rig” lyder ett par rader (översatta av Björn Collinder): ”Edda hon tog tätbakad brödlev, som var fast och tung, full av sådor; mitt på brickan bar hon brödet, på bordet ställde hon en bunke med spad”. Det har också enda fram till 1900-talet vanligt att bröd åts uppblött, eftersom de ofta var torkade och mycket hårda.
När Sverige så småningom blev kristet – för cirka tusen år sedan – övertog den nya religionen den hedniska vinterhögtiden; prästerskapet gjorde julen till sin. I och med det infördes bestämda fasteperioder – bland annat tiden strax före jul. Då fick man inte äta kött, men däremot fisk. Härifrån härstammar lutfisken och risgrynsgröten – som från början alltså inte var festmat – utan katolsk fastemat. Lutfisk åts för övrigt på den tiden inte bara till jul.
Mandel i gröten, saffran i lussebullarna och aromatiska kryddor i julbröd och pepparkakor är reminiscenser från kontinentala influenser. Kryddpeppar, fänkålsfrön, kryddnejlika, svartpeppar och ingefära blev förnäma kryddor och användes – om man hade råd – till jul.
Kryddpeppar, fänkålsfrön, kryddnejlika, svartpeppar och ingefära blev förnäma kryddor och användes – om man hade råd – till jul.
Under den tidiga kristna julen fastade man alltså samtidigt som man förberedde en storslagen taffel. Man bryggde öl, kokade kål, bakade bröd på nymalet mjöl och slaktade. För det mesta företog man slakt två gånger om året: en gång på våren och en gång i gränslandet mellan höst och vinter. Grisslakten väntade man ofta med till strax innan jul. En hel del av köttet röktes, saltades och/eller torkades för konsumtion under månader framöver, men somligt festades upp färskt under julen. På julbordet sattes det alltså fram färskt kött, grishuvud, färskgjord korv, syltor och pastejer. Den konserverade maten åt man senare, under vårvintern, när svälten hotade.
Under bondesamhället, från början av 1000-talet till slutet av 1800-talet, var julfirandet hyfsat konstant. Efter hand blev det allt kryddigare, och på 1800-talet, när svenskarna fick billigt socker, tillkom småkakor och söta sillinläggningar. Men i grunden var firandet det samma.
Det kunde under 1800-talets slut bestå av det som Astrid Lindgren skildrar i ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”: palt, fläskkorv, sylta, leverpastej, bräckkorv, köttbullar, kalvkotletter, revbensspjäll, grynkorv, potatiskorv, sillsallad, saltkött, rimmad oxtunga, hackekorv, julskinka, julost, limpbröd, sirapsbröd, rågbröd, enbärsdricka, mjölk, risgrynsgröt, ostkaka, katrinplommon, äppelkaka, vispgrädde, jordgubbssylt, ingefärspäron och en ”liten helstekt spädgris med sockerkristyr”.
Vissa anknyter till det gamla och fördjupar sig i hantverk som ölbryggning, gravning, rimning, lutning och korvmakning.
Idag är julen – som alltid – stadd i förändring. Vissa anknyter till det gamla och fördjupar sig i hantverk som ölbryggning, gravning, rimning, lutning och korvmakning. Andra blandar in nymodigheter som sushi eller sashimi, utländsk chark och sot. Många familjer har inte heller sitt ursprung i Sverige och firar med sin vintermat, kanske meze från Mellanöstern, en fisksoppa från Latinamerika, en kalkonrätt från USA eller Storbritannien, en persisk vintergryta med saffransris.
Julen speglar det som händer i vårt land. Den blir en mix av det gamla och nya, av det inhemska, nyinflyttade och importerade. Det som är nytt i dag kommer kännas vördnadsfullt och traditionellt längre fram. Så har det varit i alla tider.