Kartartläggningen gjordes som ett samarbete mellan Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Svenska Djurhälsovården visar att svenska grisbesättningar inte bär på MRSA. Ingrid Eilertz, avdelningschef för djurskydd och hälsa på Jordbruksverket, är inte förvånad.
– Jag vet vilket gott förebyggande arbete som finns inom grisuppfödningen i Sverige.
MRSA, bakterier som är resistenta mot flera olika antibiotika, är mycket vanliga i våra södra grannländer. I Danmark bär omkring 70 procent av grisbesättningarna på den variant av MRSA som främst sprids bland husdjur. Situationen i Danmark beskrevs i höstas i Folketinget av livsmedelsminister Dan Jørgensen som ”mycket mycket allvarlig”.
Smittan märks inte hos djuren
Den danska grisnäringen har reagerat snabbt och utlovat en halvering av användningen av bredspektrumantibiotika. I Sverige är situationen en helt annan. Tidigare har endast ett fall av MRSA hos gris
hittats i Sverige – det var 2010 och grisen var då inte kvar på gården utan på väg till slakt.
– Resultatet av kartläggningen är mycket glädjande men vi får inte slå oss till ro, säger Ingrid Eilertz. Vi ska fortsätta utveckla det framgångsrika smittskyddsförebyggande arbetet.
– Till skillnad från andra bakterier så märks inte smittan hos djuren utan det är nödvändigt att göra kontroller. Men vi har heller inga indikationer från sjukhus som har fått in patienter som arbetar inom grisnäringen med MRSA.
Motiverad att arbeta med smittskyddet
Mattias Espert, grisuppfödare på Kvarnlyckans gård, Äspö, ser smittskyddsarbetet som mycket viktigt.
– Jag har superstor respekt för sjukdomarna. Jag jobbar som jag har gjort sedan 2005 men jag tänker ännu mer nu på handtvätten. Kläder byts både när vi går in till grisarna och ut. När man sysslar med storskalig grisproduktion blir man allt mer motiverad att arbeta med smittskyddet. Det är ett stort kapital att förvalta.
”Jag har superstor respekt för sjukdomarna. Jag jobbar som jag har gjort sedan 2005 men jag tänker ännu mer nu på handtvätten. Kläder byts både när vi går in till grisarna och ut. När man sysslar med storskalig grisproduktion blir man allt mer motiverad att arbeta med smittskyddet. Det är ett stort kapital att förvalta.”
Undersökningar i Tyskland visar att omkring 25 procent av dem som arbetar med djuren bär på MRSA vilket kan jämföras med 1,5 procent hos övrig befolkning. Men varken i Danmark eller Tyskland är smittan så spridd som i exempelvis Italien.
MRSA är en typ av stafylokocker som är orsak till svårbehandlade infektioner hos människor, till exempel i form av sår som inte läker. Men den kan – liksom vanliga stafylokocker – bäras utan symtom. Fram till 2000-talet förekom dessa stafylockocker – som ofta kallas ”sjukhussjukan” – nästan enbart hos människor.
Djurskötare och veterinärer i riskzonen
Om man får en infektion med resistenta bakterier som behöver behandlas med antibiotika måste man få en specialantibiotika och man kan bli inlagd på sjukhus. De speciella MRSA-bakterierna från gris kan överföras från djur till människa vid direktkontakt, men smittar sällan mellan människor.
Stafylokockerna är en hudsmitta och kan inte spridas via luften. Däremot kan den smitta via damm i grisstallarna.
MRSA kan upptäckas på köttråvara men det finns ingenting som tyder på att smittan kan överföras från köttet till människa. Grisar som bär på smittan blir inte sjuka och det är ofarligt att äta köttet. Men de som arbetar med smittade grisar riskerar själva att smittas.
My Sahlman, veterinär och smittskyddsansvarig på LRF, menar att även om det finns en oro för att MRSA ska spridas i Sverige så ska man komma ihåg att det inte handlar om en livsmedelssmitta.
– Slår smittan rot hos grisarna riskerar veterinärer och djurskötare att smittas. Skulle vi få in smittan i grisbesättningarna så skulle det fungera som en reservoar där smittan hålls igång. Men det är de som arbetar med grisarna som är i riskzonen, inte konsumenterna.
Lösningen: förebyggande djurhälsovård
Varför har då smittan inte slagit rot på svenska gårdar? Förklaringen är att Sverige saknar några av de riskfaktorer som finns i andra länder. Först och främst är antibiotikaanvändningen radikalt lägre hos oss. Sverige använder minst antibiotika inom djurhållningen i hela Europa. De länder som ligger i topp i EU använder mer än 15 gånger så mycket antibiotika som man gör i Sverige.
I Sverige förbjöds användningen av tillväxtantibiotika i djurfoder redan 1986. Danmark kom tio år senare och 2006 infördes förbudet i hela EU. Men fortfarande är det vanligt i Europa att hela grisbesättningar får antibiotika medan man i Sverige inriktar sig på att ge antibiotika enbart till det djur som behöver det.
”Det som utmärker Sverige är att vi har arbetat så länge med att hålla grisarna friska utan antibiotika och att i princip alla uppfödare arbetar på samma vis.”
När antibiotika inte ges i förebyggande syfte eller för snabbare tillväxt måste djurägaren arbeta för att hålla grisarna friska på andra sätt. Ingrid Eilertz menar att den främsta anledningen till det goda hälsoläget för svenska grisar är att man har byggt upp barriärer mot att smittan ska spridas.
– I Sverige föds grisarna upp omgångsvis. Man tömmer hela stallet och gör rent innan det kommer in nya grisar. Det som utmärker Sverige är att vi har arbetat så länge med att hålla grisarna friska utan antibiotika och att i princip alla uppfödare arbetar på samma vis.
Smitta över nationsgränser
En annan riskfaktor är handel med levande grisar över nationsgränserna. Handeln över den svenska gränsen är mycket begränsad och de avelsgrisar som tas in i landet testas noggrant, bland annat för MRSA. Testningen sker på frivillig basis eftersom det annars skulle kunna uppfattas som ett handelshinder.
Den risk som ändå finns i Sverige är att människor som bär på bakterierna ska smitta djuren som sedan sprider bakterien mellan sig. Risken för att människor ska smittas är stor om de blir inlagda på sjukhus i länder där MRSA är vanligt. Statistiken visar att hälften av alla svenskar som smittas per år har fått smittan i Sverige och hälften utomlands. Djuren får aldrig några symtom, men om en besättning grisar smittas av en människa blir den sedan en smittkälla för alla människor som kommer i kontakt med djuren.
Fakta
- Vad är MRSA? Meticillinresistenta gula stafylokocker, MRSA, har utvecklat motståndskraft mot penicillin och penicillinliknande antibiotika som vanligen används mot stafylokockinfektioner. De gula stafylokockerna är den vanligaste orsaken till variga sårinfektioner. Historiskt sett har MRSA varit ett utpräglat vårdrelaterat problem, därav den gamla benämningen ”sjukhussjuka”.
- Vad är antibiotikaresistens? Fler och fler bakterier kan stå emot antibiotika. Det är ett stort problem i hela världen och gör det svårt eller omöjligt att behandla vissa infektioner. Resistens kan utvecklas av bakterier bland annat genom över- och felanvändning av antibiotika. Med ökad rörlighet av människor, djur och livsmedel kan spridningen av antibiotikaresistens ske allt snabbare.
