Svenskt kött för en biologisk mångfald
I Sverige är det just de betande djuren som vårdar våra betes- och ängsmarker och upprätthåller en rik biologisk mångfald. Det är nämligen så att störst biologisk mångfald hittar vi i svenska betesmarker. Betande djur spelar en viktig roll i att skapa dessa artrika miljöer. Men vi behöver mer betesmark och fler djur för att vi ska nå våra miljömål.
Vi behöver djuren för att nå våra miljömål
Världens biologiska mångfald går förlorad i snabb takt samtidigt som vi människor blir mer medvetna om dess betydelse för oss. Vi är i högsta grad beroende av naturens ekosystemtjänster, det vill säga alla produkter och tjänster som ekosystemen ger människan och som bidrar till vår välfärd och livskvalitet. Till exempel att insekter pollinerar våra grödor så som frukt, bär och oljeväxter. Idag uttrycks i såväl de svenska nationella miljömålen, i EU:s art- och habitatdirektiv [pdf] samt FN:s konvention om biologisk mångfald att Sverige, EU och att vi på global nivå behöver stoppa förlusten av arter, populationer och ekosystem.
Det som är annorlunda i Sverige, till skillnad från många andra delar av världen, är att istället för att animalierna innebär en negativ miljöpåverkan är det här precis tvärt om. I Sverige är förutsättningen för att vi ska nå målen om biologisk mångfald att ha fler betande djur. Gräsmarker som skötts kontinuerligt med bete och slåtter är bland världens artrikaste naturtyper. Förlust av äldre tiders variationsrika kulturlandskap, igenväxning och förbuskning av jordbruksmarker hotar arter som behöver öppna landskap.
När djur betar, trampar och gödslar bevaras värdefulla livsmiljöer. Men idag finns det inte tillräckligt med betande djur för att bevara det öppna landskapet för att vi ska nå våra miljömål. För att Sveriges betesmarker ska nå gynnsam bevarandestatus behöver arealen betesmarker öka kraftigt och således även antalet betesdjur.
Våra betesmarker är lika artrika som regnskogen
Historiskt har jordbruket skapat en mångfald av naturtyper genom olika grad av störning som exempelvis bete, tramp eller slåtter. I spåren av det följde en enorm artrikedom. Betande mular, trampande klövar och hovar, komockor och fårspillning – allt detta var perfekt för att skapa en mosaik på gräsrotsnivå, bokstavligt talat.
Ju mer och större skillnader i hur djuren trampar, betar och gödslar, desto högre artrikedom i hagarna. Just bete har visat sig vara en lagom stor störning för att många växter ska samexistera. En stor artrikedom av gräs och örter ger i sin tur en stor mångfald av insekter eller andra småkryp både ovan och under jorden, som är mat till många fågelarter eller mindre däggdjur. I en naturbeteshage kan det leva upp mot 40 arter per kvadratmeter. Det är lika artrikt som i regnskogen!
Så stor del av alla växter och djur är beroende av odlingslandskapet
Ett ekosystem med många olika arter eller en rik mångfald främjar uthålligheten genom att det blir mer robust. Desto fler arter som existerar, desto bättre är ekosystemet utrustat för att anpassa sig vid förändrade förhållanden som torka eller kyla. Så fungerar det i naturen. Exempelvis innebär en hög artrikedom att det finns en mängd olika arter som kan samverka och agera som föda åt pollinerare. Finns det många olika insektsarter eller andra småkryp är det också mer troligt att några av dem kommer att kunna utföra pollineringsuppgiften. Mångfald innebär helt enkelt att det alltid finns någon som kan ställa upp när det behövs.
Biologisk mångfald på åkern
Insekter, spindeldjur och daggmaskar samt fåglar, fjärilar och fältvilt har sin naturliga plats i åkerlandskapet. De är en del av den biologiska mångfalden. Samspelet mellan växtodling och djur är avgörande för att jordbruket ska vara hållbart. Kor och lamm går inte bara på bete utan behöver mat under vintern också.
I Sverige utfodras djuren till stor del med gräs och baljväxter som har odlats på åkern, vilket brukar kallas vall. Att odla vall på sin åker har många fördelar. Bland annat minskar det trycket från svampsjukdomar, skadegörare och ogräs så att mindre bekämpningsmedel behöver användas. Även vallen främjar den biologiska mångfalden om än till en lägre grad jämfört med betesmarkerna. Läs mer om vall här.
Naturbetesmark får högsta poäng
Forskningsinstitutet RISE har skapat ett poängsystem för biologisk mångfald [pdf] för olika livsmiljöer i Sverige och fann att naturbetesmarker fick högst poäng! Desto större artrikedom desto högre poäng. Artrikedomen beror på markanvändning, jordart och markfuktighet. Steniga och torra marker hyser fler arter.
Våra betesmarker är inte bara rika på naturvärden utan också viktiga på andra sätt för oss. Vid brist på foder till djuren är naturbetesmarker viktiga produktionsområden. Naturbetesmarker innehåller även betydande kulturhistoriska- och skönhetsvärden, vilket skapar förutsättningar för attraktiva landskap att bo och vistas i.
Det är skillnad på olika naturbetesmarker. Naturbetesmarker med sten är grova och har lägre näringsinnehåll och mer variation i landskapet, vilket främjar mångfalden av växter och andra organismer. Naturbetesmarker med lera är naturligt bördiga och produktiva.
Betesvall är en vall som odlas på åkermark och används för bete under sommaren. Efter några år läggs en ny vall eller en annan gröda odlas på åkern. Slåttervall är en vall som skördas för att sedan utfodras till djuren, och om skörden tas sent bidrar den till blomning. Oljeväxter och baljväxter bidrar också med blomning, vilket är bättre för den biologiska mångfalden jämfört med spannmål.
Vi behöver upp till 510.000 fler betande nötkreatur
Sverige hade historiskt sett gott om betesmarker, men arealen betesmark har minskat i och med att antalet djur i minskat. För att uppnå en gynnsam bevarandestatus för våra marker är det nödvändigt att återställa dessa områden.
I början av 2023 konstaterade Forskning från SLU i en institutionsrapport att Sveriges gräsmarker behöver mellan 150.000 och 510.000 fler betande nötkreatur för att hålla dem öppna och rika på biologisk mångfald. Anledningen till att spannet är så stort handlar om att om alla djur, inklusive tjurarna skulle släppas ut på bete så behöver vi bara öka antalet nötkreatur med 150.000 djur. Har vi ett liknande system som idag där tjurarna inte släpps ut på bete så behöver vi öka produktionen med över en halv miljon fler djur.
150.000 och 510.000 fler betande nötkreatur skulle generera 37.000–125.000 ton naturbeteskött (slaktvikt). Det innebär att Sverige skulle ha möjligheten att själva producera det som konsumenten efterfrågar, det vill säga att den import vi har idag skulle kunna ersättas. Detta i sin tur skulle skapa möjligheter för fler lantbruks- och köttföretag vilket har betydelse för en levande landsbygd, med fler arbetstillfällen.
Hoten mot den biologiska mångfalden
Genom att nyttja de marker vi har i Sverige idag där förutsättningarna finns för fler djur som betar och större andel gräs som odlas skulle vi också kunna öka den biologiska mångfalden i Sverige. På global nivå är exempelvis köttproduktionen ett av de främsta hoten mot biologisk mångfald. Mark som tidigare var levnadsmiljö för många arter har tagits i anspråk för betesdrift och foderodling. Dessutom hotas arter ytterligare när bekämpningsmedel används i foderproduktionen.
I Sverige är läget det motsatta. Artdatabanken har rankat de största hoten mot den biologiska mångfalden i Sverige. Grundproblemet i stora delar av landet är igenväxning och plantering av skog på hagmarker till följd av jordbruk som läggs ner och betesdjur som försvinner. Sveriges betesdjur upprätthåller hagmarker och den biologiska mångfalden. Det du kan göra som konsument är att fortsatt välja det svenska köttet när du handlar i butik eller på restaurang.
